Möten och Kommunikation inom Demensvården i Örebro

Föreläsningarna med tema Möten och kommunikation inom demensvården blev
en mycket välbesökt och innehållsrikt eftermiddag. Omkring 400 personer hade
hörsammat vår inbjudan. Där var många anställda från hemsjukvården och särskilda
boende, olika personalkategorier, några politiker och också många anhöriga och
övriga intresserade.

Professor Per-Olof Sandman gav en mycket överskådlig och uppskattad presentation
av den preliminära versionen av Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid
demenssjukdom. Han fokuserade på den personcentrerade omvårdnaden, portalkapitlet
i utredningen, och den värdegrund i riktlinjerna som uttrycker betydelsen av god vård
och omsorg för att de demenssjuka ska ha möjlighet till ett värdigt och gott liv.
Han påpekade vikten av att inom särskilda boende för demenssjuka differentiera vården
och att det bör finns 6 till 8 boende på varje avdelning. Över 10 boende finns en stor risk
för förvaring och institution i stället för god vård. Han påpekade också att det ska vara
tillåtet att vara demenssjuk.

Överläkare Wilhelmina Hoffman beskrev demenssjukdomens förlopp från det att
sjukdomens symtom blir synliga och hela vägen till livets slutskede. Hon poängterade
vikten av god omvårdnad och att den palliativa demenssjukvården skiljer sig från vad
som vanligtvis menas med palliativ vård. Det är viktigt att följa en vårdfilosofi – en etisk
värdegrund Teamarbete kräver kunskap och en exekutiv förmåga att tänka, planera
och genomföra den goda palliativa vården. Samarbete med anhöriga och att se deras
behov av stöd är av vikt så att arbetet blir individcentrerat och att den allra bästa
omvårdnaden i livets slutskede ges.

Med. dr. Kirsti Skovdahls föreläsning handlade om kommunikation i mötet med demenssjuka.
Hon utgick från Maslows behovstrappa där de första behoven måste vara tillgodosedda för
att nå nästa steg, att känna trygghet. Stegen efter är gemenskap, att få vara tillsammans
och uppskattning, att bli sedd, att vara någon för att sedan nå självförverkligande.
När den kognitiva förmågan sviktar är det viktigt att vårdgivarna känner den sjukes
livshistoria och kan avläsa dennes individuella behov. Den nonverbala kommunikationen
är ett instrument till förståelse och möjlighet att tillgodose dessa behov. Exempel på
sådana metoder som inte är farmakologiska är beröring – taktil massage,
validation/bekräftande - reminicens, sång, musik, foton, dofter, smaker, allt som kan
ge minnesbilder. Ett nyanserat och medmänskligt förhållningssätt är grundläggande
i vården av personer med en demenssjukdom. Det innebär att genom verbal och
nonverbal kommunikation bekräfta människans värde.

Överläkare Nils Olof Hagnelius ämne för dagen var Medicinsk behandling och han
inledde med att belysa kostnaderna för demenssjukdomarna i förhållande till andra
sjukdomar t ex hjärt-kärlsjudomar och cancer, som har snabbare förlopp. Demenss-
jukdomarna har i allmänhet ett långsamt förlopp och de är vanligare i högre åldrar.
Han visade på hur demenssjukdom påverkar nervcellerna och hur deras förmåga att
vidaresända signaler försämras allt eftersom sjukdomen fortskrider. De farmakologiska
preparaten som finns idag kan ge goda resultat om de sätts in i ett tidigt skede av
sjukdomen. Sjukdomsförloppet förlångsammas för en tid och den drabbade har längre
en bättre livssituation, men sjukdomen kan ännu inte botas eller förebyggas.
Mycken forskning pågår på olika nivåer och med olika preparat. Verkan av medicinsk
behandling är svår att mäta men måste prövas och ses som ett komplement till den
goda omvårdnaden.

Åhörarna och vi som arrangörer var mycket belåtna med eftermiddagen många tackade
för initiativet och sade sig ha stor behållning av dagen.

Arrangemanget var ett samarbete mellan Alzheimerföreningen i Örebro län,
Örebro kommun och Universitetssjukhusets geriatriska klinik.